Debattartikel?

Skrev den här texten för hur länge sen som helst, det skulle ha varit en skoluppsats i svenska men den spårade ur en aning. Inte skrivet särskilt fenomenalt men jag tycker om den ändå.

Att språksociologi finns är för många ett konstaterat faktum och många är denna tanke trogen men jag är icke övertygad.

Många saker pekar för att den finns men andra saker får mig att starkt ifrågasätta detta. För att utesluta att den faktiskt finns måste vi kanske först konstatera vad det är för något.

Jag begav mig ut i världen för att fråga, mitt svar blev ”sök­ på internet”. Efter en stund fick jag ur henne ”Jamen jag det beror nm öh det beror på man kommunicerar me svordomar å såhära de e väl inte hallå *fnys* skratt slu.. sluta” på frågan om hon tror på fenomenet språksociologi fick jag ingen kommentar hon hävdade bestämt att hon inte ville delta i min propaganda-skit-artikel och jag kände ett outtalat hot från henne.

Jag begav mig vidare på mitt uppdrag mot den totala sanningen. Jag gick längs en gräskantad landsvägen med solen i ryggen och ängarna doftande av artificiella gödningsmedel. Tankarna vandrade iväg, de besökte de mest exotiska platser och snart hade jag glömt mitt uppdrag helt och fullt ut.

Jag befann mig i ett rum med högt i tak, väggarna var klädda med de mest utsmyckade speglar världen någonsin skådat. Golvet var av marmor i olika färger lagt i ett fulländat mönster. Längre bort i den ofantliga salen såg jag en dörröppning med silkesdraperier i ljusa toner. Jag hörde röster inifrån, jag närmade mig. Sköt försiktigt draperierna åt sidan och kikade in. Jag såg två harar. De var i mänsklig storlek och hade mänskliga kläder, synen gjorde mig inte de minsta förvånad. De satt vid ett litet tebord och drack konjak. Plötsligt tittade de upp.

”Aah vi har besök, stig in, stig in. Jag satt just och berättade för Sigurt här att jag tappat bort mina glasögon”

”Sannerligen de gjorde du visst”

”Jo men nu när du nämner det..”

”Nej jag vill minnas att det var du min vän som nämnde det”

”Jag är av en annan åsikt men hur som helst, jag tror jag såg mina glasögon under soffan för en stund sedan, skulle du kunna vara så snäll och plocka upp dom åt mig”

Jag gick fram till soffan som påminde väldigt mycket om en omkullfallen trästock, jag kunde inte komma på varför men det gjorde den. Jag böjde mig ned för att leta efter dem, de var mörkt men jag tyckte att jag såg något som glimmade, jag sträckte in handen. Det började klia i näsan.. och stickas, jag blev snabbt påmind om min gräsallergi och tänkte att det var väldigt dumt att sticka näsan i en grästuva.. En grästuva under en soffa det stämmer inte, jag började resa mig upp men slog huvudet i stocken. Stock vilken stock? Jag nös och öppnade ögonen. Jag befann mig på en äng, landsvägen var som bort blåst.

”Hur gick det?”

”En riktig smäll de där alltså”

”Verkligen”

Två luffare låg i gräset och delade på en flaska konjak.

”Har'u hittat glasögonen?” Frågade den ena

”Ömm”

”Så han är inte stum jag började just undra” sa den andra och tog en klunk

”Det beror på hur man definierar stum” sa en tredje som kom fram från ett närliggande snår med två nya flaskor i högsta hugg. Han såg hur jag tittade förundrat på dem och utbrast;”Finaste konjaken i hela..”

”I alla fall söder om storsjön”, insköt den första

”Möjligtvis”, muttrade den tredje, ”det jag just skulle säga var… eum att.. ee..”

”Stum, du ville definiera stumhet”, sa den andra, stolt över sitt korttidsminne.

”Ja, ja vist ja. En del stumma kan icke prata men frånge sig ljud så som denne sa Ömm.”

”Då återstår” fortsatte den förste, ”att ta reda på om du är stum men kan säga exempelvis ömm eller om du helt enkelt bara är dum”

Jag öppnade munnen för att förnärmat förklara att jag varken var stum eller dum, men i brist på ord stängde jag den igen.

”Hmm, klurig kille de där alltså” sa den tredje och började rota i den förstes väska.

”Vi kanske ska testa honom” föreslog den andra

”Aah ett utmärkt förslag” konstaterade den tredje vilket fick den andra att än en gång beundra sin egen intelligens.

”Svara på tre frågor så kan vi göra en rättvis bedömning av ditt IQ samt din förmåga att tala” sa den första

En bro

There was a bridge in my heart to the mountain of sun

burn, burn, burning sun

There was a bridge in my mind to the valley of fun

yearn, yearn, yearning for fun

There was a bridge in me and I was ready to run

turn, turn, turning to run

There was a bridge in me all built and done

My heart set on fire, mind yearning for fun

I ran, I fell and now the bridge I shun

I'm learn, learn, learning, one day my fears will be none

and even myself my glory will stun

Bossen drunknar

2010-09-08

Jag befinner mig vid en hamn, det är natt himlen är så svart att den känns oerhört nära, som om någon lagt en mörk filt över mig och det ända som håller den uppe är hustaken dess kanter vilar på. Vattnet är lika svart som den stjärnlösa himlen fast de stilla vågorna fångar då och då ljus från hamnen som speglas likt flimrande ljuslågor.

Med mig har jag Bossen vi håller i varsin semiautomatiskpistol och skyndar längs kajens asfaltskant. Polisen är efter oss de är nära och tungt beväpnade vi kastar oroliga blickrar över våra axlar när vi skyndar mot en brygga med en stor kran på, vi måste ta oss ur polisens skottlinje, förmodligen har de krypskyttar någonstans.

”Ner i vattnet, vi måste NER I VATTNET” Jag vet inte vem av oss som skriker det men Bossen är nere i det mörka vattnet först, jag klättrar över ett stort rör och massa rep och landar strax efter i vattnet brevid den andre mannen. Polisen skjuter mot oss när de kutar ett tiotal meter bakom oss.

”DYK DE SKJUTER” Bossen tar ett hastig andetag och ger mig en sista blick innan hans huvud försvinner under den blanka ytan. Jag tittar upp längs den stora vita båten förankrad vid bryggan med kranen och dyker ned efter honom.

Vattnet är inte riktigt lika mörkt som det verkat ovanifrån, jag ser båtens undersida över mig och till höger Bossen som gestikulerar menande nedåt. Vi befinner oss en tre fyra meter ned i vattnet när två poliser bryter vattenytan ovan oss. 

”NEEEER” verkar Bossen skrika genom vattnet när jag ser hur han hastigt försvinner förbi mig i det mörkare vattnet djupare ned. Jag börjar också ta mig neråt genom att ta ett baklänges simmtag med armarna så att mina fötter är djupare ned än mitt huvud. Vi simmar öster ut förbi båten ovan oss men den kvinnliga polisen får tag i Bossen. Jag simmar tillbaka för att hjälpa och drar i kvinnans axlar uppåt, Bossen får in en spark i hennes mage och hon försvinner uppåt med en ström av bubblor sprutande från hennes mun. 

Jag vänder mig om och fortsätter framåt men luften börjar ta slut och jag tvingas ta mig uppåt. När jag vänder mig bakåt ser jag att Bossen har samma problem, jag inser att han håller på att drunkna och vänder åter igen om för att hjälpa den äldre mannen men förgäves. Livet slocknar hos honom innan jag hinner dra honom långt genom vattnet, över hans axel ser jag hur de simmande poliserna gör ett nytt försök att närma sig oss. Jag släpper Bossens livlösa kropp och simmar snett uppåt, tar ett hastigt andetag och försvinner ned under ytan igen, jag simmar så långt bort att poliserna tvingas vända om. 

Om vattnet är kallt märker jag det inte jag är helt fokuserad på att ta mig till flotten där en medhjälpare väntar på mig. Jag får tag i linan som hänger ut från den röda gummiflotten och drar mig uppåt, vid ytan väntar ett ombyte och jag får på mig den gulsvarta dykardräkten över min mörka kostym.

”Bossen är körd, vi fortsätter själva” Min kollega nickar där han står i båten, vi är för adrenalinfyllda eller fokuserade för att sörja Bossen i nuläget om vi nu ens gillat Bossen tillräckligt för att sörja honom överhuvudtaget. Jag håller mig fast i flottens kant.

På den stora båten jag lämnat bakom mig har poliserna samlats. De lyser ut över vattnet och ser vår lilla flotte, ibland måste man spela med tänker jag vilket min kompanjon verkar hålla med om då han börjar hiva upp ett fiskenät. När poliserna ber oss att komma nära och lämna legitimation tar de oss för simpla nattfiskare och låter oss fortsätta, detta verkar uttänkt av min kollega, jag är tacksam för att polisen inte längre är ett direkt hot.

Vi hivar oss in mot land där en stor hög av bläckfiskar och krabbor iklädd nät väntar på oss. Min kompanjon tar av sig sin gula fiskerock och flytvästen där han står kvar i gummiflotten, jag har kravlat mig upp på klippan och kastat av mig mina dykarglasögon. Min kollega börjar räcka mig saker från flotten som jag hivar upp på land.

”Du har vapen” Mer påstår jag än frågar och ser ned mot min kollega som rotar fram ett handeldvapen och räcker det mot mig med pipan nedåt, handtaget lätt för mig att greppa. Just när mina fingrar sluter sig runt vapnet och mannen mitt emot mig släpper taget lyser ett vitt ljus upp min hand.

”De är inga fiskare. De är beväpnade!” Skriker poliserna från båten. Min kollega kastar sig i vattnet.

”Här” Jag slänger pistolen mot min kompanjon som nätt och jämt fångar den och kastar mig ned i vattnet efter honom. Poliserna skjuter efter oss, tydligen går de efter principen skjut först rättegång sen. Jag försöker dyka men den lilla flytvästen runt mig hindrar mig. Jag lyckas knäppa upp spännena men får inte av mig åbäket.

”Hjälp mig, Kom hit och hjälp mig!” Ryter jag men min kollega bara tittar på mig han verkar vara osäker på vad han skall göra vilket gör mig irriterad och får mig att frustrerat slita i flytvästen och förgäves försöka dyka ned med den på mig.

”Hjälp mig då” Men kollegan tittar från mig till poliserna och verkar inte alls vilja ta sig åt mitt håll som ligger närmare och inom synhåll för poliserna tillskillnad från var han befinner sig i skuggan av gummiflotten. Tillslut lyckas jag få av mig livräddaren till flytväst och kan obehindrat dyka ned.

Utmaning 18

Fyll i och brodera ut luckorna!

(Person) hade planerat att (...) men råkade (.....) och blev tvungen att (....). (Samma person) fick oväntad hjälp av (...) och kunde (...). Konsekvensen blev (...). Samtidigt (...). Till slut (...)

Persson hade planerat att ha ett gubbdeckrace men råkade snubbla över tusen nålar och hade därmed svårt att värva deltagare.

Persson fick oväntad hjälp av Kamel kullarna, ett motorcykelgäng som hänger nere i parken vars kullar ser ut som kamelpucklar. Dessa hjälpte honom att konstruera ett par styltor som fästs runt knäna så att han kan gå fast än han har tusen nålar i fötterna. Konsekvensen blev att han på ett mycket guppigt och ostadigt sätt kunde leta reda på deltagarna och starta racet.

Samtidigt i en annan del av Sydostasien hade tjugo fransmän pannkakskalas.

Till slut satte racet igång och deltagarna, en medelålders kontorsråtta, en rödhårig gravt överviktig busschaufför och Persson, låg på mage vid backens topp. De hade alla tre ålat sig i bildäck av varierande storlek. På tre knuffade deras bedårande hjälpredor ned dem för backen. Kontorsråttan i täten men snart får den överviktiga busschauffören upp farten. Busschauffören ramar honom av banan ned i en sidogränd där ett färgsprakande kattgäng tar hand om honom.

Busschaufförens alltför höga fart tvingar honom att köra in i väggen istället för att följa den snäva kurvan. Väggen krossas och på andra sidan tar en förvånad och olaglig skomakarfabrikspersonalstyrka emot honom och han blir diskvalificerad.

Persson närmar sig kurvan, åskådarna fruktar ett slut inte helt olikt busschaufförens. Längre ned och fortare och fortare går det. Publiken håller andan och just som de tror att hoppet är ute slår Perssons styltor i en lyktstolpe vilket får honom att vändas just rätt för att följa den ödesdigra kurvan. Publiken andas ut och ser Persson försvinna runt nästa hörn. Så vitt resten av världen vet så rullar han längs världens alla vägar än idag. Kanske en dag når han det sydostasiatiska pannkakskalaset. Vem vet?